Diabetesläkemedel kan hjälpa till att sänka risken för uppblossning av KOL, visar studien

Diabetesläkemedel kan hjälpa till att sänka risken för uppblossning av KOL, visar studien

Vissa glukossänkande mediciner var förknippade med färre måttliga eller svåra KOL-exacerbationer hos vuxna med typ 2-diabetes

En aktuellJAMA INTERN MEDICINStudien genomförde en jämförande studie för att förstå vilka glukossänkande mediciner som var associerade med risken för måttliga eller svåra KOL-exacerbationer hos vuxna med T2D.

bakgrund

Individer med T2D och KOL upplever högre medicinska kostnader på grund av den större sannolikheten för längre sjukhusvistelser och allvarliga komplikationer som andningssvikt och sepsis. De flesta patienter som diagnostiserats med T2D behandlas med glukossänkande mediciner som SGLT-2Is, GLP-1RAS och DPP-4IS. Det är viktigt att förstå hur dessa mediciner påverkar personer med KOL.

Många observationsstudier har visat att glukossänkande mediciner förbättrar lungfunktionerna, särskilt hos patienter med KOL. Till exempel minskade SGLT-2Is-behandlingen KOL-exacerbationer, DPP-4Is minskade bronkial hyperresponsivitet och GLP-1RAS förbättrade tvångsmässiga vitalkapacitet. Dessa observationsstudier begränsades dock av liten urvalsstorlek, ojusterade konfounders (t.ex. body mass index) och uteslutning med måttliga exacerbationer.

Med tanke på att patienter med KOL och T2D över hela världen löper högre risk för sjuklighet och dödlighet, är det viktigt att förstå den exakta effekten av glukossänkande mediciner på denna patientgrupp.

Om studien

Den amerikanska befolkningsbaserade kohortstudien, baserad på målstudieemuleringsramverket, utvärderade sambandet mellan SGLT-2Is, GLP-1RAS och DPP-4Is med KOL-förvärrade risker. All relevant data erhölls från olika medicinska databaser, inklusive IBM Health MarketScan forskningsdatabas, Optum Didentified Clinformatics Data Mart databas och Medicare för data om tjänsteanspråk.

Ett målexperiment utformades för parvisa jämförelser av SGLT-2IS mot DPP-4IS, GLP-1RAS mot DPP-4IS och SGLT2IS mot GLP-1RAS. Deltagare med diagnosen T2D och aktiv KOL rekryterades. Dessutom krävdes de att kontinuerligt vara inskrivna i sina hälsoplaner i minst 365 dagar, med en 30-dagars mellanrum tillåten. Gravida individer, yngre än 40 år och patienter med njursjukdom i slutstadiet exkluderades.

Det primära resultatet som bedömdes i denna studie var måttlig KOL-exacerbation och det sekundära resultatet var svår KOL. Individer med måttlig KOL hade ett oralt recept på glukokortikoid med 5 till 14 dagars leverans, ingen sjukhusvistelse och endast klinikbesök som öppenvård. Personer med svår KOL behöver mer intensiv behandling och sjukhusvård.

Studieresultat

Denna studie inkluderade totalt 143 696 patienter för SGLT-2I vs. DPP-4I, 146 795 patienter för GLP-1RA vs. DPP-4I och 103 356 patienter för SGLT-2I vs. GLP-1RA målstudieemuleringsgrupper. Genom att använda 1:1 propensity score (PS)-matchning baserad på logistisk regression på 94 baslinjekovariater, ansågs 27 991 par för SGLT-2I mot DPP-4I, 32 107 par för GLP-1RA mot DPP-4I och 36 218 par för VSLT-218 VS1 VS1 GLPSI VS1-analys.

Var och en av de tre kohorterna visade olika mönster. Till exempel inkluderade GLP-1RA kontra DPP-4I kohorten fler kvinnor än SGLT-2I kontra DPP-4I kohorten. Dessutom hade SGLT-2I vs GLP-1RA kohorten fler patienter med sömnapné och syrgasapparater. Ett högre antal överviktiga deltagare hittades i GLP-1RA jämfört med DPP-4I och SGLT-2I kontra GLP-1RA kohorter jämfört med SGLT-2I kontra DPP-4I.

Personer som behandlades med SGLT2I hade en lägre risk för måttlig eller svår KOL än de som behandlades med DPP-4I. Detta fynd var också konsekvent över undergruppsanalyser. Större nytta av SGLT-2Is hittades hos överviktiga patienter med aktiv astma eller hjärtsvikt.

En lägre incidens av intermediär KOL-exacerbationsresultat hittades hos de som behandlades med GLP-1RA jämfört med de som behandlades med DPP-4Is under mellanliggande uppföljning. I SGLT-2I vs GLP-1RA gruppanalyser visade sig behandling med SGLT-2I ha något bättre primära och sekundära resultat än GLP-1RAS behandling. Dessa observationer var i stort sett konsekventa över undergruppsanalyser.

Sammantaget fann den nuvarande uppskattningen att patienter som behandlats med SGLT-2I hade en minskad risk för måttliga eller svåra KOL-exacerbationer och en 29 % minskning av allvarliga exacerbationer jämfört med patienter som behandlades med DPP-4I. Jämfört med GLP-1RAS hade de som behandlades med SGLT-2I dessutom en 6 % lägre risk för måttliga eller svåra KOL-exacerbationer och en 7 % minskning av allvarliga exacerbationer.

Slutsatser

Jämfört med GLP-1RAS och DPP-4IS visade sig SGLT-2Is-behandling minska risken för måttliga eller svåra KOL-exacerbationer hos patienter med T2D. GLP-1RAS-behandling visade också gynnsamma resultat men var något mindre effektiv än SGLT-2IS-behandling. Liknande kliniska studier måste genomföras i framtiden för att validera resultaten av den aktuella studien.

Källor: