Tirzepatide vrider aptiten och slår kaloriintaget i ny överviktsförsök

Tirzepatide vrider aptiten och slår kaloriintaget i ny överviktsförsök

En ny klinisk prövning visar tirzepatids förmåga att dämpa hunger och förändra hjärnans reaktioner på mat, vilket markerar en ny era i behandlingen av fetma.

I en studie som nyligen publicerats i tidskriftenNaturmedicinForskare genomförde en randomiserad, 6-veckors fas 1 klinisk prövning i parallellgrupp för att uppskatta de tidiga effekterna av tirzepatid (5 mg en gång i veckan i 2 veckor, sedan 10 mg en gång i veckan i 4 veckor) på hunger och energiintag.

En randomiserad kohort av 114 vuxna utan diabetes jämförde effekten av tirzepatid på ätbeteendet med liraglutid (doseskalerad dagligen från 0,6 mg till 3 mg) och en motsvarande placebo.

Studieresultat visade att fall (deltagare som använder tirzepatid) förbrukade i genomsnitt 658 kcal mindre (-72,4%) efter 6 veckor än under enbart baslinjelunch.

Läkemedlet har observerats effektivt dämpa aptit, hunger, impulsivitet, cravings och matreaktivitet, särskilt med avseende på mat med högt socker och hög fetthalt, vilket tyder på potentiella tidiga mekanismer som ligger bakom tirzepatids potenta viktminskningseffekter.

Tirzepatid påverkade dock inte nämnvärt kognitiv återhållsamhet (omfattande begränsning av matintaget), en viktig skillnad från vissa andra interventioner.

bakgrund

Fetma (BMI ≥ 30 kg/m²) är en kronisk sjukdom som kännetecknas av överdriven fettansamling. Det är fortfarande ett stort folkhälsoproblem, där Världshälsoorganisationen (WHO) uppskattar att 2,3 miljarder barn och vuxna är antingen överviktiga (BMI ≥ 25 kg/m²) eller feta. Oroväckande nog kommer detta antal att öka avsevärt under de kommande åren, vilket återspeglar de senaste suboptimala trenderna i hälsobeteenden (sömn, fysisk aktivitet, dieter).

Fetma har kopplats till ett spektrum av potentiellt dödliga komorbiditeter, vilket föranlett årtionden av forskning om tillståndet och mildrande åtgärder. Tyvärr är de neurobiologiska och beteendemässiga mekanismerna som underbygger utvecklingen och progressionen av sjukdomen fortfarande dåligt förstådda.

Ny forskning som använder läkemedel som kallas "glukagonliknande peptid-1 (GLP-1) receptoragonister (RAS)" tyder på att de kan påverka förtäringsbeteendet genom att modifiera vägar i centrala nervsystemet (CNS) involverade i mat och aptit. Tirzepatide, en dubbel GIP/GLP-1-receptoragonist, har preliminärt visats minska vikten efter en 72-veckors intervention med 20,9 %.

Trots att tirzepatids aptit- och energiintagsreducerande effekter har fastställts, har tyvärr studier som utvärderar dessa mätvärden inte fångat mått på hjärnans funktion och har följt otillräckliga beteendeintagsanalyser, vilket begränsar deras förmåga att belysa tirzepatids CNS-mekanismer.

Om studien

Den aktuella studien tog upp dessa kunskapsluckor genom en sex veckor lång fas 1-studie av vuxna med övervikt eller fetma för att undersöka tirzepatids kortsiktiga, viktrelaterade beteendeeffekter. I studien jämfördes effekterna av tirzepatid med effekterna av liraglutid (en annan GLP-1 RA) och en likvärdig placebo.

I studien användes data från vuxna (18 till 65 år) med ett stabilt, kliniskt validerat kroppsmassaindex (BMI) mellan 27 och 50 kg/m². Deltagare med en glykerat hemoglobinnivå ≥6,5 % eller en positiv diabetesdiagnos uteslöts från nedströmsanalys.

Deltagarna stratifierades efter BMI från baslinjeskiktet och tilldelades slumpmässigt till en av tre grupper: fall (tirzepatid 5 mg en gång i veckan i 2 veckor, sedan 10 mg en gång i veckan i 4 veckor), liraglutid (0,6 mg till 3 mg dagligen, eskalerad med dos), eller motsvarande placebo under 6-veckorsstudieperioden.

Resultatdata samlades in vid studiens baslinje, vecka 3 och vecka 6. Det inkluderade: 1. Visual Analog Scale (VAS)-betyg för hunger- och aptitbedömning, 2. Frågeformulär som mått på sugmätning som Food Craving Inventory (FCI) och Food Craving Questionnaire (FCQ-S), 3. Food/Energy Intake Intake Assay. Power of Food Scale.

Dessutom genomgick en delmängd av provkohorten funktionell magnetisk resonanstomografi (FMRI) för att bedöma förändringar i hjärnaktivering som svar på bilder av mat med hög fetthalt och hög socker jämfört med kontrollbilder. Alla statistiska modeller kontrollerades för sociodemografiska variabler, BMI och relativt kostintag. Säkerheten för tirzepatid och liraglutid övervakades kontinuerligt.

Studieresultat

I studien användes totalt 114 icke-diabetes vuxna deltagare (randomiserade 1:1:1 till tirzepatid [n=37], liraglutid [n=38] eller placebo [n=39]). Energiintagsbedömningar visade att trizepatidkonsumtion var associerad med en minskning av intaget på 532 kcal (vecka 3) och 658 kcal (vecka 6) under en Adlitum-lunch. Däremot visade placebo en försumbar förändring (-8 kcal vid vecka 3, +28 kcal vid vecka 6), och liraglutid uppnådde mindre minskningar (~-299 och -315 kcal).

VAS och ätinventeringsvärden stöder dessa fynd genom att antyda att tirzepatid orsakar en minskning av patienternas aptit och matbegär. FCI/FCQ- och BIS-utvärderingar belyser tirzepatids begär, disinhibition och impulsivitetsdämpande förmåga och visar ytterligare att tirzepatidkonsumenter har lättare att motstå att äta mat.

fMRI-resultaten visade att nyckelregioner i hjärnan associerade med matsökningsbeteenden (medial frontal gyrus, cingulate gyrus, orbitofrontal cortex och hippocampus) visade signifikant minskad aktivering jämfört med tirzepatidbehandling, särskilt som svar på högvärdig mat med hög sockerhalt vid vecka 3 jämfört med placebo.

Dessa resultat replikerades inte i liraglutid, vilket tyder på en mekanism som är specifik för tirzepatid. Men tidskriften varnar för att överdriva dessa fMRI-fynd på grund av flera jämförelser och den korta studietiden. Ytterligare replikering krävs. Uppmuntrande nog tolererades båda läkemedlen i allmänhet väl, med biverkningar, främst milda till måttliga gastrointestinala symtom, som var vanligare i tirzepatidgruppen (81 %) jämfört med liraglutidgruppen (66 %) och placebogruppen (44 %).

Slutsatser

Den aktuella studien ger mekanistiska insikter om de dramatiska kortsiktiga viktminskningseffekterna av tirzepatid. Konsumtion av läkemedlet har observerats kraftfullt undertrycka energiintag, aptit, sug, impulsivitet och neurala svar på välsmakande mat. Även om liraglutid visade liknande resultat, observerades att tirzepatid överträffade det med en signifikant marginal över flera mätningar.

Viktigt är att tirzepatid inte ökade kognitiv retention, vilket skiljer det från vissa andra interventioner. Studien hade också flera begränsningar, inklusive en öppen design för liraglutid, en relativt kort interventionsperiod och en obalans i könsfördelning mellan grupper. Dessa fynd visar att tirzepatid gör mer än att bara sänka blodsockret. Det modulerar ätbeteende och ger ett robust försvar mot överätande.

Källor: