Studien visar viktiga genetiska ledtrådar för utvecklingen av prostatacancer

Studien visar viktiga genetiska ledtrådar för utvecklingen av prostatacancer

En nyligen publicerad studie iJournal of Cancer Research and Clinical OncologyUtforskade genetiska prediktorer för prostatacancerprogression för att identifiera kliniska resultat. Studien utfördes av forskare från D’Or Institute for Research and Education (IDOR), University of São Paulo (USP) och São Paulo Cancer Institute (ICEP) och fokuserade på rollen för androgenreceptorn (AR), dess variant AR-V7 och P160-familjen.

Prostatacancer: en komplex och dödlig sjukdom

Prostatacancer är en ledande dödsorsak bland män och kräver mer än 40 liv varje dag i Brasilien. En av de största utmaningarna är att förutsäga vilka fall som kommer att bli mer aggressiva, eftersom sjukdomen varierar mycket mellan individer. För att avslöja genetiska ledtrådar som kan hjälpa till att upptäcka högriskfall tidigt, fokuserade forskare på specifika gener som vanligtvis är kopplade till prostatacancerprogression.

Studie av viktiga gener

Studien analyserade fem nyckelgener:
AR (Androgen Receptor) – spelar en avgörande roll för manliga egenskaper och prostatacancerprogression.
AR-V7 (en variant av AR) associerad med kastrationsresistent prostatacancer (CRPC) som fortsätter att utvecklas trots androgenhämmande behandlingar.
P160-genfamiljen (SRC-1, SRC-2 och SRC-3) co-aktivatorer av AR som påverkar cancer aggressivitet.

Forskningen omfattade 155 patienter som genomgick radikal prostatektomi (borttagning av prostata) mellan 1994 och 2012, samt vävnadsprover från 11 friska personer som kontrollgrupp. Med hjälp av QPCR, en teknik som förstärker och kvantifierar DNA eller RNA, mätte forskarna genuttrycksnivåer i de insamlade vävnadsproverna. Deras mål var att studera sambandet mellan genetiska profiler och kliniska egenskaper som cancerrecidiv och CRPC-progression.

Koppla genuttryck till kliniska resultat

Resultaten visade att alla analyserade gener utom SRC-1 hade högre aktiveringsnivåer hos cancerpatienter jämfört med kontrollgruppen. Medan SRC-1 inte nådde statistisk signifikans, var dess genomsnittliga uttryck fortfarande högre hos cancerpatienter, och studien föreslog dess relevans för metastatisk cancerprogression, vilket indikerar en viss potential som en prognostisk faktor.

En annan viktig upptäckt var att AR-genuttryck inte var direkt kopplat till uttrycket av dess hjälpgener (SRC-1, SRC-2 och SRC-3) eller AR-V7. AR-V7 var dock starkt associerad med p160-familjens gener, vilket tyder på att förmågan hos AR-V7 att hjälpa prostatacancerceller att motstå hormonbehandling beror på dessa hjälpgener, särskilt SRC-3.

Dessutom var SRC-2 och SRC-3 signifikant associerade med högriskprostatacancer, medan överdriven AR-aktivering var associerad med en 73,2% högre risk för tidigt återfall. AR-V7-uttryck visade också en 62,1% ökning av risken för tidigt återfall. Dessa resultat belyser vikten av androgensignalering vid återfall av prostatacancer och tumörutveckling.

Studien tyder på att dessa gener skulle kunna fungera som potentiella prognostiska biomarkörer för prostatacancer. Medan SRC-1 visade signifikant aktivering i metastaserande fall, hade SRC-2 och SRC-3 uttrycksförändringar som kan hjälpa till att identifiera mer aggressiva maligniteter.

Författarna betonar att dessa korrelationer kräver ytterligare undersökning, särskilt sambandet mellan SRC-3 och AR-V7, vilket kan ge djupare insikter om rollen av P160-familjens proteiner i CRPC-utveckling. Dessa lovande resultat banar väg för framtida studier om rollen av androgenrelaterade gener i prostatacancerprognos, vilket bidrar till framsteg inom personliga behandlingsmetoder för sjukdomen.

Källor: